Med det nya seklet började också för byn en ny tid med allt snabbare förändringar. Byns ungdomar drog i stora skaror bort på arbeten till Stockholm och andra orter. Nu behövde man inte längre gå till fots. Järnvägen hade kommit till Rättvik år 1890. Flickorna blev trädgårdskullor på kyrkogårdar och vid slott och herresäten. Många fick arbeten på de stora bryggerierna både i Stockholm och Södertälje. Andra fick anställningar på Skansen. Pojkarna ägnade sig nu liksom tidigare åt målnings- och byggnadsarbeten.
Den skillnad som nu gjorde sig märkbar var, att ungdomarna tycktes ta mera intryck än tidigare av det liv som mötte i storstäderna. När det gällde klädmodet kan man på äldre fotografier se att de olika generationerna klädde sig exakt lika. Kvinnorna bar samma långa kjolar och lika tättsittande gråhättor, som inte lämnade något hår synligt. Man ändrade inte sin klädsel därför att man arbetade på annan ort. Man tycktes vara sig själv, opåverkbar. Men nu började man följa med modet. Överdelarna försågs med ”fårbogsärm ”, dvs ärmar som var mycket vida vid axeln men åtsittande mot underarmen. De kunde också få ”ståkrage” med brodyr då modet föreskrev det. Mest lade man ändå märke till att håret skulle synas. Håret lades i en hög hårvalk framför gråhättan vilken därför måste göras allt mindre. Efter en tid lades både överdel, snörvil och halstrasan av och man började använda helt ”civila” blusar till kjolarna. Detta blusmode slog igenom bland både ung och gammal. I många år användes sedan den ”hela” dräkten bara vid högtidliga tillfällen. En tid skulle också de unga männen ha plommonstop eller ”knallhattar”, som de kallades, för att vara riktigt eleganta. Ungdomarna bar dem även i smällkalla vintern och många förfrös öronen. Andra saker och idéer kom också med hem. Man började odla blommor kring stugorna. Lissollas blev först. Där planterades enligt Anna Viklund (*1880) både Daldocka och Stormhatt. Numera prunkar det om somrarna runt alla hus i byn.
År 1900 lämnade byn över skolan och skolhuset till Rättviks skoldistrikt. Därför byggdes nu ett spruthus till byns brandspruta vilken tidigare varit inhyst i skolhuset. Sedan byggdes nya broar med stentrummor på fyra ställen där byvägen passerar ån. Vid Clasgården kan man ännu se de gamla brofästena. Man byggde också en del nya hus i början på seklet och man byggde om sina gamla. Många höjde sina hus så att de kunde inreda rum och kök på vinden åt något gift barn som ännu inte ägde något eget. Ofta byggde man då ett trapphus på framsidan. I boken ”Våra gods och gårdar” kan man se att denna hustyp blev mycket vanlig. En del hus fick också brokvistar med s k snickarglädje.
Men då det gällde det dagliga livet i byn, så ändrades det inte så fort även om sådana nymodigheter som separator, smörkärnor med vev, tröskmaskin, symaskiner och cyklar började dyka upp. Ännu var självhushållet förhärskande. Man höll sig med får för ullens skull och man odlade sitt eget lin åtminstone fram till första världskriget. Clas Maria mindes att då sista linet skulle torkas fick de låna torkstuga i Storgärdsgården på Västberg. Nilses Anna mindes också att de odlat lin och att de torkade det i Nilses Jons torkstuga ovan backen. Den torkstugan var den sista som funnits här i byn.
Man tillverkade praktiskt taget allt själva. Man kardade, spann, vävde, sydde och stickade. Man kokade också sin lut, såpa och i en del gårdar också tvål. Stora bakdagar hade man i regel två gånger om året. Då kunde man leja en ”bakukunu” om det behövdes. Barnen måste ta sin del av arbetet mycket tidigt. Skolflickor fick sitta i vävstolen om eftermiddagarna. De fick väva säckväv av det sämsta lingarnet. Det var bra väv för dem att lära sig på när det gällde att hantera skytteln rätt och få raka stadkanter. De fick också lära sig mjölka så fort händerna räckte till att hålla runt spenarna. Pojkarna fick också arbeta hårt med allt de rimligtvis kunde duga till. Även små barn måste göra nytta berättar Clas Maria – om inte annat så fick de göra ”plock”. Utslitna, stickade plagg klipptes sönder i små fyrkantiga bitar som småbarnen kunde repa upp. Det upprepade garnet fick läggas i vatten för att upplösas ytterligare. Sedan kunde det torkas och blandas med ny ull för att spinnas om på nytt.
Men även på den tiden fick man roa sig emellanåt. Pojkar har ju alltid tyckt om att meta och vid vattendragen höll man till. I Nittsjösjön råkade ett par pojkar från barnhemmet få upp en ål till sin stora förskräckelse. De trodde att de var någon slags orm. Och i Nittsjöbäcken fanns det musslor som pojkarna bände upp med kniv för att se om det fanns några pärlor. Även kräftor kunde man fånga.
Att klä ut sig och går runt och uppvakta varann på Anders och Anna dagarna var ett omtyckt nöje, särskilt för tonåringarna. Och vid valborgsmäss fick alla barn sätta på sig pinglor och skällor av alla slag och springa omkring och göra oväsen i hela byn. Det var också ett uppskattat nöje medan de väntade på att få tända valborgsmässoelden på kvällen.
Alla ungdomar var vana vid att ordna sina nöjen själva. De byggde en liten dansbana vid Lissmyren som de kunde använda på sommaren. Man brukade samlas vid stallsplanen framme vid bruket. Därifrån tågade man iväg med spelmän i täten. Efter följde en rad halvstora barn som förstås ville hänga med for att lyssna och titta på.
På vintern kunde man ibland ordna ”lekstuga” i någon tom bagarstuga. Den värmde man och sedan sjöng, spelade och dansade man. Flickorna spelade cittra och gitarr, pojkarna fiol. Skillingtrycksvisorna var väldigt populära och man skrev av dem efter varann och samlade i anteckningsböcker. Det ordnades också danser på tegelbrukets kontorsvind. Dit kom ungdomar även från andra byar. Spelmännen spelade i regel gratis men ibland gick man runt med en hatt och ”skramlade” ihop en slant till dem. Om danserna på kontorsvinden skriver Elsa Viklund-Nyberg i ett brev: ”När det var dans på kontorsvinden satt vi småbarn där på en bänk fast vi nästan frös fötterna av oss. Vi visste vem var och en dansade med. Bäck Erik och Stenes Anna var de första på golvet när fiolerna spelade upp. Och Nilses Anders kom stegande över golvet och bjöd upp min syster Maria och sa ‘Kom ska du få dansa’. Det blev en del romanser vid bruket. Hjärp Hans och Pers Anna gifte sig sen och flyttade till Sätra, Hjärp Kalle gifte sig med Tutt Kerstin osv. Vi hade också tjugondagsfest på kontorsvinden. Vi dansade ringlekar, vi fick choklad och bullar och vi fick stanna uppe så länge vi ville”.
Ja, de gamla berättar mycket om hårt slit men också om hur väldigt roligt de hade som unga. Och trots deras relativa fattigdom tycks det ändå ha funnits musikinstrument i varje stuga. I lvarsgården fanns det till och med en piporgel. Den lär ha tillhört kaplanen Barchaeus en gång i tiden. Den tog stor plats och därför blev den såld och hamnade i Vikarbyn. Senare har den blivit såld på auktion och lär nu finnas i Orsa.
Ända fram till tjugotalet – på en del ställen ännu längre – hade man skogsbete inhägnat med gärdsgårdar. Korna gick på löten och gärdsgårdarna måste ses över varje år. Där gränserna mellan de olika byarnas löter korsade vägarna, måste det finnas grindar. Mellan Nittsjö och Sätra fanns det två grindar och ovan backen en. I närheten av grindarna lekte barnen gärna. Där kunde man tjäna sig en kopparslant då och då genom att öppna och stänga grindarna åt de vägfarande.
Nittsjö tegelbruk lades ner helt år 1915. När man slutade tillverka kakelugnar vet vi inte. Kanske var det i och med att Hjalmar Wallström slutade för att flytta till Uppsala vid årsskiftet 1909–1910. Nu annonserades i tidningarna efter en arrendator. Då kom familjerna Forsell och Sörling från Gävle. Det var två bröder och en syster gifta med två systrar och en bror. Detta familjearbetslag drev så fabriken tillsammans fram till 1917, då det bildades ett aktiebolag som köpte in hela anläggningen. I samband därmed lämnade Herman Sörling företaget för att starta ett eget krukmakeri i Persbo utanför Avesta. Chef för det nya AB Nittsjö Stenkärlsfabrik blev då Ruben Löfgren, som var måg till Carl Forsell.
Åren närmast före 1920 förekom mycket kolning i skogarna. Både vid Rättviks och Vikarbyns järnvägsstation er fanns särskilda kolbryggor, varifrån man fyllde järnvägsvagnarna med kol. Många män åtog sig också kolning i Orsa och Älvdalen.
Från första världskrigets tid minns man en hel del. Då kom turister från det nya och förnäma hotellet Siljansborg och gick runt i gårdarna och överbjöd varandra för att få köpa smör och andra ransonerade varor. Detta gjorde att t ex arbetarna vid fabriken hade mycket svårt att få köpa något sådant. Kaffesurrogat fanns att köpa i affärerna men många tillverkade det också själva av olika ingredienser.
En annan sak som alla gamla minns är spanska sjukans härjningar i slutet av kriget. Det låg sjuka i varje gård och en del av dem dog. Sedan kom också en epidemi av difteri. Då fick man inreda Sätra bystuga till en tillfällig sjukstuga, där man kunde isolera de sjuka. D är sköttes de av en sköterska under mycket primitiv a förhållanden. Sedan kom då äntligen krigsslutet och därmed en lugnare tid med bättre levnadsvillkor igen.
Här några glimtar ur bystämmoprotokollen1900-1920.
1900 § 6. Wägsyn inom byn bestämdes att äga rum midsommarafton den 23 innevarande juni till hvilken tid respektive jordägare skulle hafva sina vägskiften i fullgildt skick. Att vid denna syneförrättning biträda utsågs Snis Lars Andersson, som därtill vore i tur… § 7. Lötesgärdsgårdssyn skulle för året inställas.
November 1900 § 1. Beslöts att början med broombyggnadsarbetena inom byn skulle fortast taga sin början med den öfre bron öfver Nittsjö sjöns utlopp… § 2. Samtliga jordägare förbundo sig att deltaga i brobyggnadsarbetet med utgörande af 1 mansdagsverke för hvarje ägande 500 red. bandland jord och skulle detta jordtal beräknas som fullt, om detsamma öfverstege hälften däraf eller 250 red. bandland, hvaremot underliggande sistnämnda jordtal icke skulle upptagas. Dagspenningen bestämdes till 1 kr 50 öre för man och lika för häst… § 3. Att för lägsta möjliga pris eller aflöning anskaffa i stenarbete van person såsom ledare och förman för brobyggnadsarbetet och i öfrigt draga försorg om arbetets utförande samt därför behöflig materiel, verkställa utbetalningar af byns allmänna medel utsågs Clas Anders Olsson härstädes.
Maj 1901 § 1. Beslöts att brobyggnaden vid Storm Jan Hanssons gård skulle börja om kring den 3 juni d.ä.
Juni 1901 § 1. Såväl väg- som lötesgärdsgårdssyn för innevarande år beslöts att in ställas.
Juni 1902 § 3. Beslöts att arbetet med de förut beslutade brobyggnaderna skull börja strax efter midsommar, medels af jordägarne utgörande dagsverken, och till byggmästare att leda arbetet vid nämnd byggnader utsågs Hans Smedberg hvars dagspenning bestämdes till 3 kr; men i händelse han skulle få förhinder uppdrogs åt undertecknad (Clas Anders Olsson) att för bästa möjliga pris i hans ställe anskaffa lämplig person.
Nov 1902 § 1. Som de 4 stora broarna öfver Nittsjö ån under åren 1900 och 1901 blifvit färdigbyggda beslöto byamännen att nu under instundande vecka börja byggandet af en stentrumma öfver den s.k. Kantbäcken i vägen norr om Storgärds Anders Hanssons gård. Samt en öfver den s.k. Gärdsåkers bäcken i vägen väster om Snis Lars Anderssons gård, på samma grunder och villkor som de ofvannämnde broarna enligt bystämmoprotokollen af den 11 november 1900 och den 26 maj 1901.
Juni 1904 § 2. För sidoförbättring, rätning och utjemning af trånga, krokiga och kuperade s.k. allmänna vägar inom byns område beslöts, att hvarje jordägare skulle gemensamt eller i s.k. hoparbete under innevarande vecka utgöra 2 dagsverken nemligen onsdagen den 29 och torsdagen den 30 dennes; nämnde hoparbet skulle börja å vägen från Vikarbyn vid Viker rå och fortgå till Tysk Olof Jonssons gård, sedan fortsättes arbetet å kyrkvägen.
Juli 1905 § 3. Beslöts att 2 man under ofvan nämnda dagar skola efterse och laga lötes gärdsgårdarna som tilldelats Nittsjö mot Sätra och Västbergs rå.
Juni 1907 § 7. Som undertecknad Clas Anders Olsson på grund af sjukdom afsade sig ordförandesysslan, valdes till ordförande i bystämman och omhänderhafvande af byns tillhöriga kassor, karta och öfriga handlingar Nilses Jon Hansson
April 1909 Då tiden af ett arrendekontrakt den 2 januari detta år var ute, det gällde nämligen en gräfning, en byn gemensam undantagsplats belägen på Storgärds Erik Hanssons skogsskifte, och nämnde Erik Hansson som till ofvanstående tid arrenderat gräfningen ifråga nu inte ville arrendera densamma beslöt byamännen att varken utarrendera eller försälja densamma utan bli en allmän plats tills vidare.
Juni 1914 § 2. Werkställdes entreprenad af gröda på samtliga gemensamma platser inom byn, men lämnades på dessa inget anbud.
Juni 1918 § 1. Stämman beslöt att lagningen af byns gemensamma vägar med trummor skulle påbörjas den 20 juni och fortsättas tills hvar och en fullgjort sin skyldighet, nämligen en timmes arbete af häst och karl för 100 grader, ensam karl dubbeltid för samma gradtal; timpenningen höjdes till 1 kr 50 öre för körkarl, löskarl 75 öre… § 3. Beslöts att ombygga bron intill kalkbanan vid Wikarby rå af sten och anmodades undertecknad begära ersättning af kalkbolaget med hälften af kostnaden eller 20 kr… § 5. Om anskaffning af en större breflåda för ankommande post vid Nilses Hans Hanssons gård beslöts att de som hemtade sin post vid ofvannämnda ställe finge bekosta densamma.
Jan 1920 Som vintervägsunderhållet inom byn allt hittills fullgjorts af blott en del personer i byn utan någon som helst ersättning derför, beslöts att under innevarande år jemte plogning och snöskottning före jul utgå med ersättning ur bykassan med 1 kr timmen för plogning med fullgod plog och 50 öre för snöskottning per timme. Räkning torde inlämnas senast en månad efter gjort arbete . Plog får bekostas af byamän var för sig eller flera tillsammans.
Juni 1920 § 3. En begäran af Westbergs byamän att Nittsjö byamän skulle med lötesgärdsgårdsstängning deltaga med hälften af en sträcka öster om Slätmyran och norrut afslogs af stämman enhälligt.
Jan 1922 § 3. Med anledning af en skrifvelse från Westberg om Nittsjö byamän vore villiga att hjälpa till i arbetet med utfartsväg från Sätra och nedåt beslöt stämman afstyrka framställningen i fråga, enär byn redan har två utfartsvägar med backig terräng. Men ansågs fritt för de som ha stor nytta af vägarbetet att hjälpa till.