Enligt ortnamnsarkivet skall namnet Nittsjö betyda ”den nedersta sjön”. Namnet har stavats olika under tidernas lopp. På det äldsta kända dokumentet där Nittsjö är nämnt – en köpehandling daterad Petri och Pauli dag 1320 – stavas namnet Nijstesiö. När kvarninventeringen gjordes 1663–1664 stavades namnet Nistesiö. I en jordebok från 1671–1680 stavades det Nistsiöö.
Enligt jordeboken från 1539 fanns det då bara två skattebetalare i byn. Jordeböckerna innehåller endast namnen på de skattepliktiga bönderna. Enligt jordeboken 1671–1680 fanns det 13 skattepliktiga bönder, nämligen:
- Malin Enkia (*1611)
- Olof Mårtens Rustmästare (*1629)
- Joen Ericsson (*1615)
- Anders Hansson (*1626)
- Holl Ingiel Andersdotter (*1611)
- Holl Jon Andersson (*1633)
- H Anna Persdotter (* 1631)
- Hans Ericsson (*1611)
- Matts Ericsson (*1609)
- Soldat Anders (*1650)
- Karin Jonsdotter (*1635)
- Olof Olsson (*1646)
- Soldaten Matts Anderssons hustru Brita Gudmundsdotter
Den Holl Ingiel, som vid den tiden bodde på Nittsjö, blev anklagad för att vara häxa och blev också dömd tillsammans med sin syster Holl Karin från Tammeråsen och Skägg Kerstin från Västanå. De skulle ”å båle brännas ” den 16 januari 1671. De blev plågade och pressade av långa och svåra förhör men kunde inte tvingas till någon bekännelse. Därför kunde man inte heller sätta eld på bålet utan lät dem släppas. Det står att Holl Ingrid hade fyra barn och Skägg Kerstin två. Båda dessa arma kvinnor kollapsade, då domen föll. Skägg Kerstin dog bara sex dagar senare medan Holl Karin levde till 1673 och Holl Ingiel till 1674.
Svår missväxt blev det 1689–1690. Då skrev prästen i dödboken att många människor voro tvungna att äta otjänlig föda såsom hästars, hundars och kattors kött sedan de ”i långan tid sig uppehållit av bara barken”
På den tiden kunde man i dödboken direkt avläsa om skörden varit god eller dålig. En dålig skörd betydde många döda, en god skörd innebar få döda. Ett exempel: Missväxtåret 1697 avled 218 personer, missväxtåret 1698 183 personer. År 1700 med bra skörd avled endast 47 personer och 1701 endast 55 personer. Existensminimum på den tiden betydde att man hade tillräckligt med mat för att överleva. Under existensminimum betydde att man dog av svält eller av sjukdomar, som man var för svag for att gå igenom.
På 1660-talet hände det att en soldat här i byn, Karl Karlsson, var så svårt berusad att han slog ihjäl sin rotebonde Anders Larsson med sin musköt. Musköt var ett sorts handeldvapen som införts till Sverige år 1592. Den vägde 7–8 kg och hade en kaliber av ca 25 mm. Vid avlossningen erfordrades en gaffelkäpp att stödja den på. Det måste väl vara vad vi kallar muskedunder! Soldaten blev dömd till döden men det är ovisst om domen gick till verkställighet. Rättegången finns återgiven i ”Dalregementets personhistoria”.
Ar 1701 fanns det 14 gårdar i byn. Det året finns också en anteckning om att en Ifvar Jonsson ifrån Wijken nr 14 Ofvangata flyttat till Nittsjö. Så uppstod förmodligen den första lvarsgården här. Från 1760 finns många gårdsnamn i husförhörsboken: Steger, Nygårds, Gatu, Snis, Tysk, Israels, Börs, Nohlgårds, Smed, Mär och Klas (med Granmor överstruket). År 1775 står att Clas Anders Ersson var ”Rusta Mästare” i byn. Det året finns också gårdsnamnet Tinollas med.
Vid sekelskiftet år 1800 fanns i byn 22 gårdar. Då namnges också tre soldater: Kiellström, Storm och Lustig. Gårdarnas antal ökade antagligen mest genom att syskon delade jorden och någon av dem byggde en egen gård intill den gamla. Det finns flera exempel på detta: Nilses-gårdarna ovan backen, lvarsgårdarna och Norrgårds (”Nål i gålom”). En tid fanns det t o m tre Norrgårdar i rad. För att skilja dem åt kallades de då ”Nålgås frami’dan, Nålgås atti’dan och Nålgås nåli’dan”.
Vid 1800-talets början bodde alltjämt alla familjemedlemmarna i ett enda rum oavsett om de hade en parstuga eller en femväggsstuga. I parstugorna fanns i regel spismur bara i det ena rummet. Det andra rummet kallades nisstugu och användes till klädstuga och förråd. Femväggsstugorna hade bara en mellanvägg och innehöll bara en farstu och ett rum. De såg ut som de fäbodstugor som ännu finns kvar.
Att även stora familjer trängde ihop sig i samma rum berodde mest på att de bara hade den öppna spisen som värmekälla. En öppen eld måste vaktas noga for eldfarans skull och ständigt passas så att den inte slocknade. Det var omständligt och tidsödande att göra upp eld före tändstickornas tid. Vi vet inte exakt när strykstickorna kom till byn men i Karl Lärkas ”Dalarna” berättar en Sollerökarl, att han köpte de första strykstickorna i Västerås 1839 under en arbetsvandring. Då kan vi väl anta att dessa stickor kom till Nittsjö någon gång under 1840-talet.
På en del gårdar fanns det två stugor. Då kunde de gamla få bo i den mindre stugan, när ungfolket tagit över gården. Men ofta hände det, att när det blev alltför trångt i stugan så fick gamlingarna flytta ut i fähuset. Ibland fanns det en fjuskammare, en enkel avbalkning som gav litet avskildhet från djurens område. Men lika ofta fanns det bara en enkel träbrits i ett hörn. I regel fanns också en eldstad innanför dörren och därmed fick de gamla klara sig bäst de kunde. Min farfar har berättat detta för min far och när far undrade om inte de gamla tog det förskräckligt hårt att bli utvisade från sitt hem, så svarade han stillsamt ”Neej, det var så vanligt på den tiden så de tog det som något helt naturligt”. Och så var det ju så, att nästan alla gamla hade värk någonstans, och då tyckte de att det var bekvämt att kunna ta en varm ”kolöda” och lägga på där det värkte som värst!
Man kan undra vilket som var svårast att stå ut med? Mörkret? Något lyse fanns ju inte. Stanken? Man sparade ett djupt dike fyllt med dynga inne hela vintern for värmens skull. Lopporna? De var otaliga och outrotliga i dess fähus med jordgolv, fuktig värme och gammal halm och dynga.
Ungdomarna, som inte var så frusna av sig, fick flytta ut i foderladan. I alla gårdar brukade där finnas någon enkelt hopspikad säng med halm i, en gammal nött och avskavd skinnfäll som underlag och en nyare och ulligare att använda som täcke.
Maten var enkel. Den bestod av det som gården kunde producera. Bröd, mest av kornmjöl, ack, ärtgröt, sôll och mölja var husmanskost. Allt fläsk och kött måste hårdsaltas for att kunna bevaras. Därför var stekt kött något mycket sällsynt på bordet. Det kunde man bara få när man hade ett nyslaktat djur. För övrigt måste man koka köttet för att få ur mesta sältan. Då kokade man köttbiten tillsammans med kålroten eller rovorna och potatisen i samma gryta. Köttspadet använde man till mölja. Mölja var brutet bröd, som man hällde köttspad över.
Ägosplittringen hade genom åren gjort allt effektivt jordbruk till en omöjlighet. Minsta areal var uppdelad i ett otal småbitar, som kunde ligga långt ifrån varandra. I juni månad 1828 påbörjades därför storskiftet av ägorna med revning och gradering av de olika ägolotterna. För att kunna hålla reda på vem ägorna tillhörde skulle varje ägare på sina lotter sätta ut två stickor med sitt namn. Dessa påtecknades av graderingsmännen och ägaren fick en av stickorna som ett kvitto på vad han lämnat ifrån sig till lantmäteriet. Ambitionen var nu, att alla skulle få sina ägor så sammanhängande som möjligt. Dessutom borde varje jordägare ha så pass stor areal att minst tre personer skulle kunna leva på den. Man bestämde att en besuttenhet skulle vara minst 1 100 reducerade bandland. Under normala år ansågs det vara tillräckligt för att kunna hålla 1 häst, 3 kor, 6 getter och 3 får. Det var dock många, som när åbodelningen i augusti 1836 var genomförd, inte hade så mycket. De fick då en tidsfrist på 20 år for att skaffa och utöka sitt jordinnehav. I annat fall skulle deras fastighet få inlösas av andra.
Möjligen var det denna bestämmelse som gjorde att man började uppodla alla myrar runt byn. Nittsjöbönderna ansökte år 1837 att få dika ut Kärnlokan och ”odla omkring nämnda sjö varande myrar, utgörande 166 snesland och 5 bandland ”. Tio år senare ansöktes om att få uppodla Stormyran belägen i skogen mellan ”ovan backen” och Templet. Sedan fortsattes med Slättmyran och Ramformyran. Dessa myrar uppdelades på sin tid på byns 30 olika jordägare. I dag finns ingen som använder sina myrodlingar längre!
Redan på 1700-talet tycks man dock från regeringens sida ha försökt uppmuntra bönderna till nyodlingar. När Smed Anders Andersson på 1790-talet bröt upp en teg i Möckjasgärdet, så begärde han skattefrihet för den genom att åberopa en Kunglig förordning av den 5 okt 1741. Denna utlovade skattefrihet för egenhändigt uppodlad mark förutsatte att den övriga skattelagda jorden inte försummades.
På den här tiden skulle alla betesområden och alla vägar och fägator inhägnas med gärdesgård och alla vägar skötas gemensamt. De äldsta bypapperen vi har i behåll gäller därför gärdesgårdsstängningar och väghållning. Sträckningarna skulle mätas noga och fördelas rättvist. En förtroendeman skulle vara med och upprätta både gärdesgårdslängd och vägdelningslängd. Så här kunde det se ut på 1840-talet:
”Gärdesgårdsdelnings Längd öfver Sör om Nittsjön, delningen Beginnes vid Nittsjön och slutes vid Kyrkleds åkren”.
Eller så här:
På storskifteskartan markerades de olika ägorna med bokstäver enligt följande:
Bomärken från Nittsjö:
