Nittsjö på 1940-talet

1940-talet fick självfallet en prägel av kriget, som utbröt hösten 1939. De unga männen blev inkallade till militärtjänst för långa perioder. Varor ransonerades och fick köpas endast mot kuponger. Men trots brister på en del varor blev dock denna krigstid materiellt sett inte på långt när så svår som den under första världskriget. Ingen led direkt nöd även om besvärligheterna var många. Många icke-bönder skaffade sig hushållsgris eller födde upp kaniner för att dryga ut köttransonerna. Aldrig har så många småflickor varit klädda i kaninpäls som under 1940-talet.

Hemsömnaden hade en glansperiod. Alla sydde, ändrade och sprättade itu avlagda kläder for att sy om till barnkläder. Alla som hade tid stickade till militären tjocka strumpor, vantar och hjälmmössor. En del flickor i byn tjänstgjorde som lottor och utspisade militärer vid olika tillfällen. Flyktingar vällde in över Sveriges gränser och en del av dem hamnade så småningom här och fick arbete på fabriken. Här har folk arbetat från flera olika länder. De kom både från Österrike, Estland, Lettland och Jugoslavien förutom de som kom från våra närmaste grannländer. Finska barn togs också emot under kriget.

De bilar som fanns drevs med gengas i brist på bensin. Det var ganska smutsigt och besvärligt att sköta den lilla ”kolmilan” i en burk bakom bilen. Men huvudsaken var ju att bilen gick. Det var i stort sett bara olika företag som kunde hålla sig med bilar förutom taxi, ambulans och post. Privatbilismen låg helt nere.

Trots kriget så byggdes ändå sex nya hus i Nittsjö på 1940-talet. Först byggde Lind Anders och Hjärp Kerstin. Sedan Nilses Erik, Hans Momqvist, Glad Gustav och AB Nittsjö, som satte upp två hyreshus för sina arbetare. Ett litet hus försvann också. Det stod invid vägkanten mitt emot Stallsplanen vid fabriken. Det hade byggts någon gång under 1800-talet som bostad åt en arbetarfamilj vid Tegelbruket. Det innehöll bara ett enda rum med vedspis. Nu hade det stått tomt länge och 1947 revs det för att ge plats för bilparkering.

Efter krigsslutet 1945 började utvecklingen gå ganska snabbt. Hus reparerades och förbättrades. På gårdarna skaffades bättre maskinell utrustning för jordbruket såsom avläggare, självbindare (Laggars år 1947), mjölkmaskiner i flera gårdar samt traktor (Laggars år 1947).

Det arbetades en hel del för att åstadkomma förbättringar även inom andra områden. Man diskutera tex tvättfrågan. Vore det möjligt att skaffa en liten maskinell tvättstuga för varje by eller möjligen för ett par byar tillsammans? Av Grändens tvättstugeplaner blev dock ingenting. Men i Vikarbyn bildades en tvättstugeförening och då deras tvättstuga öppnades fick också Nittsjöborna komma dit med sin tvätt. Hur mycket det betydde för kvinnorna i byn vet bara de som själva slitit med vattenbärning, handtvätt av stortvättar, sköljning utomhus i iskallt vatten och upphängning på kalla vindar och utomhus.

En mycket betydelsefull förändring hade skett i byn mellan 1920–1940. På storskifteskartan, som upprättades 1835–1837, fanns här 23 jordbruksfastigheter. Från den tiden och nästan 100 år framåt förblev byn oförändrat en jordbruksby. Därför hade byns alla gemensamma utgifter uttaxerats på jordägarna i relation till deras jordetal. Ännu på 1920-talet fanns bara sex gårdar utan jordbruk, vilka då fick erlägga en särskild avgift av 2 kr per år som bidrag till vägunderhållet. Men nu år 1941 hade antalet fastigheter stigit till 49 och tendensen var nu att antalet fastigheter utan jordbruk ökade medan antalet jordbruksfastigheter istället minskade. För att åstadkomma en rättvisare fördelning av de gemensamma utgifterna beslöt man därför att i stället för jordetalet lägga varje fastighets taxeringsvärde som grund för uttaxeringar. Nu hade alltså byn upphört att vara en by av huvudsakligen jordbrukare. Inför vägomläggningen av sträckan mellan Clasgården och Vikarby rå bildades en vägsamfällighet i mars 1941, där de nya betalningsgrunderna skulle gälla. Alla fick betala sina andelar i dagsverken eller reda pengar. Den vägsträcka som under 30-talet färdigbyggts mellan keramikfabriken och Sätra rå blev nästan omedelbart intagen till allmänt underhåll och sköttes därefter av kommunens vägförvaltning. Detsamma skedde även med den senare byggda sträckningen. Den blev färdig 1946 och övertogs av vägförvaltningen år 1950 eller 1951. Att vägen intogs till allmänt underhåll var också en förutsättning för att byn skulle få busstrafik. Wasatrafik öppnade busslinje mellan Rättvik och Nittsjö år 1947. I början gjorde bussarna täta turer. Privatbilar var inte vanliga då. Senare har antalet bussturer dragits ner.

Vägsamfälligheten hade fortfarande att svara för underhållet av småvägarna inom byn. Men nu behövde inte varje jordägare fullgöra dagsverken med grusning, dikning och lagning av vägtrummor m.m. utan arbetet lades ut mot anbud och betalades av vägsamfälligheten. Den senaste uttaxeringen på andelsägarna gjorde 1967. Därefter har kommunen betalat allt vägunderhåll.

I slutet av 1940-talet fick byn sin första gatubelysning. Fabriksledningen kostade på en del stolpar närmast fabriken. Sedan kunde en eller flera gårdar tillsammans skaffa sig en egen lyktstolpe med strömbrytare direkt på stolpen. Ljuspunkterna blev inte många men var ändå en förbättring eftersom byn dittills legat i totalt mörker. Denna provisoriska lösning fick duga ända fram till 1966, då det beslutades att ordna ytterbelysning för hela byn. Byns första julgran med elektrisk belysning skaffades redan år 1943. Den placerades vid skolhuset och blev verkligen en uppskattad ljuspunkt i den för övrigt mörklagda byn.

År 1948 beslutade bystämman att inköpa en potatisupptagningsmaskin för byns gemensamma räkning, vilket utlöste en stor konflikt inom byn och hotade för en tid att dela bybefolkningen i två läger. Alla var ju inte längre bönder och odlade därför potatis endast för familjens behov. Därmed ansåg de sig inte varken ha behov eller nytta av en sådan maskin. Till sist hänsköts ärendet av Nilses Anders Hansson till tinget för avgörande. Efter överläggning fann häradsrätten ”vid en avvägning av vad som kan anses lagligt och rimligt att /by/stämman, då den mot närvarande delägares invändningar beslöt inköpa en jordbruksmaskin av mera speciellt slag, överträdde den förvaltningsbefogenhet som tillkommit stämman”. Häradsrätten undanröjde därmed beslutet att inköpa potatisupptagningsmaskinen.

Ur några bystämmoprotokoll

Mars 1941 § 3. Meddelas att statsbidrag medgivits för följande av Nittsjö bys utfartsvägar, nämligen vägen från Kullsbergs stickspår till Clasgården och vägen från vaktstugan vid kyrkan till Nilsesgården.

24 mars 1941 § 6. Fastställdes upprättad taxeringslängd att gälla som grundval för respektive fastighetsägares delaktighet i den planerade vägsamfälligheten.

21 dec 1943 § 4. Beslutades att det skulle anordnas med en julgran inom Nittsjö by och att medel därtill skulle insamlas på frivillig väg men att eventuellt underskott av omkostnaderna skulle tagas ur Nittsjö bys samfällighets kassa.

13 febr 1944 § 5. Ifråga om skolhusinköp beslöts att en kommitte skulle tillsättas som skulle höra sig för hos skolstyrelsen i Rättvik om skolhuset är till salu och till vilket pris Nittsjö by skulle kunna få köpa det.

22 aug 1948 § 4. För dödande av räv beslöts att 10 kr i skottpengar till inom Nittsjö by boende skulle utgå ur byns gemensamma kassa under ett år från ovan nämnda dag.

26 mars 1949 § 10. Sedan häradsrättens dom i potatisupptagningsmålet upplästs begärde Anders Loman ordet och talade varmt och energiskt för att man skulle försöka få till stånd en lösning i samförstånd av de stridigheter som på sistone förorsakat så många tråkigheter inom byn. Han vädjade till alla parter att visa samförståndsvilja och påvisade de stora fördelar för det framtida ar betet inom byn som en samförståndslösning skulle medföra. Anders Lomans förslag fick stöd av den ena efter den andra av de närvarande byamännen, och efter rätt långa överläggningar enades man om följande samförståndslösning: Potatisupptagaren inlöses av för densamma intresserade med inköpspriset 613 kr, som återbetalas till samfällighetskassan. Ur samma kassa betalas såväl kärandesidans som svarandesidans rättegångskostnader … Nilses Anders Hansson erhåller härutöver ersättning för visst utredningsarbete … Detta förslag antogs enhälligt av de församlade byamännen.

Fortsätt —>