Ån porlar och rinner genom byn som den gjort i årtusenden. I gångna tider har den varit av stor betydelse för byn. Nu är den inte lika viktig längre och dalgången tillåts växa igen med busk och sly. Det vatten som förr hållit hjulen igång för kvarnar, tegelbruk och sågverk får nu rinna ostört fram och alltmera gömmas för människornas blickar.
Enligt en kvarninventering, som gjordes åren 1663–1664, så hade Amtjärnsån vid den tiden 24 kvarnar. Av dem ägdes 1 av folk från ”Wijken”, 5 av folk från ”Nistesiö”, 2 av folk från ”Sättra”, 2 av folk från ”Glisstierna”, 1 från ”Wästeberg”, 1 från ”Söhrberg” (Sjurberg) och 1 av ”Landtzman Carll Olufsson”.
Också Nijskeån, bäcken mellan Nittsjön och sammanflödet med Amtjärnsån, hade 3 kvarnar. 2 av dessa ägdes av Sätrabor och 1 av en Rovgärdebo. Dessutom hade ”Sätterbecken” mellan Hosjön och Nittsjön 7 kvarnar som ägdes av Vikarbybor. Alla dessa var väl små skvaltor, kanske lika den som nu finns i Klockarbäcken vid kyrkan.
På storskifteskartan från 1830-talet kan man se att det då bara finns hälften av dessa kvarnar kvar. Men då hade ju också den större tullkvarnen tillkommit, vilken anlades omkring 1807.
År 1843 startade sedan tegelbruket, som också drevs av vattnet från Amtjärnsån. I boken ”Beskrifning öfver Provinsen Dalarne” heter det att tegelbruket hade tre dammar men om dammbyggnaderna var gjorda för tegelbruket eller om de funnits där tidigare framgår inte. Dessa dammar kallas Bruksdammen, Övre dammen och Hålldammen.
Nästa företag som också behövde vattnet för sin drift var sågen. Den flyttades hit från Norrsjöbäcken vid Lungsjön. I ett kommunalstämmoprotokoll från den 13 december 1885 heter det: ”Öfverläts åt dem som ville bygga såg i Nittsjö ån så mycket af socknen tillhörig mark, som kunde vara därför nödig”. Eftersom markfrågan ordnades under 1885 så är det troligt att sågen flyttades och uppfördes på våren 1886. Sågen har allmänt kallats för Ivarssågen och den tillhörande dammen för Ivarsdammen. Ivars Olof Hansson, född 1841, var från början dess ägare men möjligen ändrades ägandeformen till bolag med flera delägare. Ett protokoll finns bevarat från den 30 maj 1887, vilket är undertecknat på Sågbolagets vägnar av Israels Jon Olsson, Smed Hans Hansson samt Ivars Olof Hansson. Sågen var belägen strax nedanför Smedgården. Man kan ännu se grunden efter huset nere vid ån. Den västra höga strandbrinken på platsen kallas Gnissberget och antagligen låg här före sågens tid den kvarn som kallades Gnissan. Bouppteckningar visar, att flera gårdar hade andelar i ”Gnissan i Nittsjöströmmen”. Därför fanns troligen en damm redan tidigare, vilken bara behövde bättras på för sågens räkning. Man ledde vattnet från dammen genom en ganska djup kanal, varifrån vattnet föll ner till ett stort skovelhjul. Sågen hade ram och kantverk men någon bild eller närmare beskrivning finns inte. På utsiktsbilden över byn från 1897 kan man bara skymta huset på långt avstånd.
Lindbergs Maria minns från sin barndom hur hon såg hästfororna komma dragande förbi deras stuga på väg till sågen. De lastade av stockarna vid sågbacken på västra sidan av ån. Därifrån var det så brant att man använde en specialgjord ränna för att släppa ner stockarna till sågen. Allt färdigt virke fraktades däremot från sågen på motsatt sida av ån. Antagligen dånade det mycket och huset darrade, då maskineriet var igång. Grannen Storm Jon eller ”Börs far”, som han också kallades, hade gett sågverket öknamnet Ruckelbäck. På rättviksmål betyder ruckligt något som är ostadigt, vingligt. Som svar på tal fick då hans egen skvaltkvarn heta Gapfors. Storm Jon var känd som högröstad och ”gapig”.
Ån var ju inte stor och tre företag var beroende av samma lilla vattendrag. Självklart blev det stridigheter då och då! Tegelbruket låg ju längst upp i dalgången och kunde tillgodogöra sig det mesta vattnet med sina tre dammar i rad. De andra två kände sig missgynnade. År 1889 var det tydligen kris och då står det i ett protokoll från kvarnen att angående ”Dispositionen öfver vattengången bestämdes att en af qvarnbolagen skulle kalla två ogäfviga män och gå till tegelbruket och tillsäga i vittnens närvaro att handlingarna skulle redovisas öfver nämnde vattengång. Uraktlåtes det så skulle hålldammen öppnas och vattnet skall få sin jemna och naturliga gång”. Antagligen blev det ändå en uppgörelse i godo. Något mer protokoll angående den här saken har vi inte funnit.
Nästa omskrivna händelse inträffade i maj månad 1894. Då ökade vattenmängden så snabbt och trycket mot dammbräddarna blev så stort att det vållade genombrott både vid tegelbruket och vid kvarnen. Kvarnägarna ansåg att tegelbruket bar skulden genom att det brustit i vaksamhet och i sitt sätt att sköta dammluckorna. Detta bestreds av tegelbruket och då gjorde kvarnägarna rättssak av det hela för att kräva skadestånd för sin förstörda damm. Det blev rättegång och tingsprotokollet omfattar hela 15 sidor. Kvarnbolagets ombud i rätten var Jonas Tellander och tegelbrukets ombud var en advokat Gezelius från Falun. Som vittnen inställde sig mjölnaren Karl-Erik Eriksson från kvarnen och verkmästaren Heribert Wallström samt soldaten Jon Asp från tegelbruket. Jon Asp var den som skötte dammregleringen vid tegelbruket. När häradsrätten kom fram till utslag i målet, så dömdes tegelbruket att ersätta kvarnbolaget för skadan på dammen samt driftsavbrottet med ”skälige ansedde 598 kr 49 öre samt till rättegångskostnader 120 kr”. Kvarnbolaget vann i rätt en men förlorade stort ändå. Ersättningen räckte inte ens till att betala Jonas Tellander, som fört dess talan. Hur stor blev då inte förlusten för tegelbruket som förlorade?
Nu år 1984 – alltså 90 år senare – är Bruksdammen den enda som sköts och har någon betydelse. Dess vatten behövs inte längre för att slamma lera. Leran importeras numera. Men dammen är byns omtyckta badplats varje sommar. Visserligen börjar även den att växa igen med alltför mycket vass och vattenväxter. Men hopp finns om att byns innevånare kan göra en insats här och förbättra den till allas gemensamma trevnad.
Ån har degraderats till att bli avloppsdike. Från många hus längs bygatan går avloppen ner till ån – visserligen genom filtreringsbräddar av grus – men ändå! Vattnet är förorenat och ingen kan längre tänka sig att stå nere vid ån och tvätta trasmattor som man gjorde förr. Men med tvättmaskiner i varje hus behövs det ju inte heller.
Det var inte bättre förr. Men det var vackrare, när alla slogar slogs med lie, hela dalgången var öppen där ån rann ren och glittrande och korna betade längs stränderna! Tegelbruket lades ner 1915. Sågen revs omkring 1920. Kvarnen malde sin sista mäld på 1950-talet men finns ännu kvar.