Vid 20-talets början var Nittsjö fortfarande en by, där de flesta människor var småbrukare och hade sin bärgning från jorden, djuren och skogen. I 28 av byns gårdar fanns det kor i ladugårdarna. Hästar fanns i 23 gårdar. Clas Anders Andersson höll sig med två hästar.
De jordbruksredskap som nu brukades, var slåttermaskiner (tämligen vanliga). Radsåmaskiner köptes i lag och lånades av varandra. Men många sådde fortfarande säden för hand. Höfrö, klöver och timotej såddes med ”fiol”. Släpräfsor, som från början tillverkades av trä, byttes under 20-talet ut mot räfsor av modernare typ. Både pinnharvar och fjäderharvar användes. En- och tvåhästars plogar var i bruk. Tröskmaskin fanns sedan 1912. Tröskning med slaga förekom särskilt för råg till utsäde. Råghalm användes ännu att stoppa madrasser med. Kastmaskin användes för rensning av säden sedan den först risslats genom såll. Två gårdar, Stegers och Storgärds, hade rovsåningsmaskiner. De mindre gårdarna separerade mjölken själva och gjorde sitt smör och sin ost. Gårdar med många kor och större mjölkmängd körde däremot mjölken till mejeriet i Vikarbyn.
Under detta årtionde upphörde ”bufföringen” med kor till fäbodarna. Nissabodarna hade redan upphört att vara en levande fäbod. Ammanbodarna användes av Sold Jons och Tinollas ännu under 20-talet och till Klitta buffrade man från Hjärps och Sands till 1924. Storgärds fortsatte till sommaren 1925.
Glimtar ur bystämmoprotokollen visar, att de flesta ärenden som avhandlades gällde vägarbete och underhåll av väg inom byns gränser som jordägarna hade skyldighet att själva svara för. Vars och en skyldighet stod i direkt relation till jordetalet. Man uttaxerade år 1922 en dagsverkstimme för hundra grader (= 100 reducerade bandland) och ”skulle detta jordetal räknas som fullt om detsamma öfversteg hälften därav eller 50 grader, varemot underliggande jordetal icke skulle upptagas”. Den som icke fullgjorde sin skyldighet i dagsverken påfördes räkning efter uppgjord taxa. År 1922 var timpenningen 60 öre. Varje år bestämdes också om underhåll av vintervägar vilket betalades ur bykassan.
På bystämman 1924 beslöts om ”förbud av all biltrafik å byns vägar under tjällossningen”, dock med rätt för inom byn boende att anlita bil vid sjukdomsfall. Ås 1927 konstateras att vägunderhållet ”blivit mera betungande på grund av den stora motortrafiken och det större anspråk på vägarna vintertid, vadan å sammanträdet beslöts att för varje inom byns område belägen fastighet som bebos och annars ej deltager i vägunderhållet skall som bidrag till nämnda underhåll fastighetsägaren erlägga en avgift av 2 kr årligen”. Ål· 1928 fanns det sex gårdsägare utan jordetal som betalade till vägunderhåll 2 kr vardera, nämligen Hans Östberg, Lars Momqvist, Gatu Karl Eriksson, Anders Lindgren, Kerstin Laman och Rättviks Barnhem.
Om livet i byn.
Elektriskt ljus fick byn 1918 eller 1919. I gårdarna fanns nu en rätt svag glödlampa i mitten av taket i rummen, där fotogen- eller karbidlampan förut hängt. Men strömmen, som kom från Nittsjökvarnen, stängdes av på kvällarna kl. 10. Utomhus fanns ingen belysning.
Postgången sköttes av en postbärare, som hette Vasberg och som kom från Lerdal. Han åkte cykel om sommaren och spark på vintern. I Nittsjö hade han tre ställen att lämna posten på. Fabriken hade en egen postlåda inne på Clasgården vid sidan om gårdens egen låda. De flesta av byns abonnenter hade en gemensam stor postlåda vid Nilsesgården. Posten till gårdarna ovanför Kyrkledsbacken lämnades i Hansusgården. I början av 1920-talet delades posten ut bara tre gånger i veckan.
Fabriken hade byns första telefon. Den andra telefonen skaffade Bengtes, en väggtelefon. Dessa var de enda två telefonerna under hela 1920-talet.
För uppvärmning av husen användes endast ved. I köken fanns järnspis. Vid sidan om den fanns ofta en kopparcistern, där vattnet upp värmdes av spisvärmen. I rummen fanns oftast kakelugnar men en del använde kaminer av olika slag. Många hus var kalla och än hände det att man använde fällar i stället för täcken under den kallaste tiden av året. Men man tillverkade inte längre fårskinnsfällar för detta ändamål.
Någon affär fanns inte i byn den här tiden. Närmaste handelsbod var ”Korsboden” vid Sätra. Den kallades så eftersom den låg just i vägkorsningen, där vägarna delades mot Nittsjö, Västberg och Sätra.
Vattenledningar i husen fanns knappast alls. En del hade ordnat vattenledningar av trä till sina ladugårdar från en egen vattenkälla (Storgärds, Smedbergs, Clas, Ivars och Hallins). Runt fabriken var det sex hushåll, som hämtade allt sitt vatten från den s.k. brukskällan på andra sidan ån.
För personlig hygien fanns i regel bara emaljerade tvättfat i en kommod eller en större plåtbalja att ställa på köksgolvet.
Många hushåll använde ”Labbet” som tvättstuga. Mittrummet där var omgjort till tvättstuga med den tidens utrustning. Där fanns cementgolv som lutade mot baksidan av huset, där det fanns ett hål för vattnet att rinna ut genom. Man hällde allt smutsvatten från tvättbuttarna direkt ut på golvet. Vidare fanns det två pannmurar och en träbänk att ställa tvättbuttarna på då man gnuggade och skrubbade tvätten mot en räfflad tvättbräda. Sköljde tvätten gjorde man genom att placera den lutkokade tvätten under brukskällans rinnande vatten. En del använde också klappträ. Men den metoden kom mer och mer ur bruk. Bredvid ”Labbet” fanns också vad vi kallade granskogen. En klunga jättestora granar där tvättlinor var utspända mellan träden året om. När tvätten skulle manglas var det många som fraktade sin tvätt till Smedgården. Där fanns en stor stenmangel med två rullar. Den fyllde nästan hela det före detta stallet. Mangeln stod kvar där ända tills gården såldes på auktion sommaren 1968. I övriga delar av byn tvättade man oftast ute i ladugårdarna. En del familjer hade egna små bordsmanglar att dra för hand.
Vägen genom byn var smal och krokigare än nu. På sina ställen var den omgärdad av gärdsgård eller ”lagn”. Vintertid plogades med häst och träplog. Om vårarna blev vägarna nästan ofarbara i snösmältningen.
På vintrarna åtog sig många timmerkörning åt skogsbolagen. Detta var en viktig extra förtjänst. En stor basväg, vinterväg, gick ända från Gisslarbodarna längs myrarna och Amtjärnsån genom Nittsjö och Vikarängarna ner till Åkernäsviken vid Siljan. Den vägen måste skötas varje vinter och plogas. Man körde också med vattenlår med hål för att få lätt före i motluten i det isiga spåret.
Bilar började göra sitt intåg i byn. Den första köptes av Andreas Lindgren och Jon Israels tillsammans. Den skulle användas i taxitrafik i Rättvik. Det var år 1925 och bilmärket var en Hudson. Det var en öppen bil med sufflett att dra upp vid dåligt väder. Den hade också lösa sidostycken, som man kunde sätta fast med stora tryckknappar. Sidostyckena hade fönster av celluloid.
Smed Jon kom med byns andra bil. Den var köpt gammal och användes bara ett fåtal år. Han hade dessförinnan flera från auktioner köpta motorcyklar, som byns ungdomar var enormt nyfikna på och skockades runt omkring då han skulle någonstans. Hans Udd köpte också bil på 20-talet. Fabriken dröjde dock till 1931 med att köpa sin första bil. Fabriken hade en egen häst, Balder, som användes för att köra alla foror med keramik till järnvägsstationen i Vikarbyn.
En annan stor nyhet som kom till byn på 1920-talet var radion. Så vitt man minns ägdes den första av Nanny Forsell. Den köptes omkring 1923–1924. Senare köpte Got far en kristallmottagare. Det gjorde också Hansus Jon, Momqvist Viktor och Nall Erik. Först mot slutet av 1930-talet blev det vanligt med radioapparater.
Trots en del modernare inslag i tidsbilden levdes dock livet i gårdarna ungefär som på självhushållningens tid. Tröskdagarna på hösten var efterlängtade dagar. Tröskmaskinen flyttades från gård till gård och trösklaget kunde bestå av upp till 15 personer. Alla som varit med om detta berättar om hur roligt det var. Mat och kaffe fick man alltid på den gård, där tröskningen pågick. Då var det fest.
Man bakade alltjämt allt sitt bröd hemma i gårdarna. Även spisbrödet. Höst och vår hade man allmänt bakdagar, då man bakade för flera månaders behov. Mest bakade man tunnbröd där degen gjordes enbart av kornmjöl, salt, potatis och jäst.
Detta årtionde var nog det sista då man kunde se så kallade tattare dra omkring på vägarna. Det var hemlösa familjer, som kom med en hästkrake och kärra dragande vägen fram. I kärran hade de alla sina barn och sina torftiga ägodelar omkring sig. De tiggde om husrum och hjälp där de drog fram. En sådan familj kom en vinter i slutet av 1920-talet till Vikarbyn. De fick tillfälligt husrum i en bagarstuga, där modern födde ännu ett barn. Då blev de fyra yngsta barnen, utom det nyfödda, lämnade till barnhemmet i Nittsjö. Det äldsta av de fyra barnen var då 12 år och hade aldrig gått i skola. Hon fick då gå endast en termin i varje klass för att hinna gå ut skolan innan hon skulle konfirmeras. Det var då sex års obligatorisk skolgång förutom några veckors fortsättningsskola och skolkök.
Sjukvården
Utbildade läkare hade funnits i Rättvik ända sedan mitten av 1800-talet. Men fortfarande vände man sig i första hand till den gamla sortens naturläkare. Många barn behandlades med rissmörja mot engelska sjukan. Till rissmörjerskan lvares mor i Rovgärdet strömmade folk från när och fjärran för att söka hjälp mot olika sjukdomar (Av studiecirkelns 12 deltagare hade 8 blivit rissmorda som barn!). Vid skador på armar, ben och rygg vände man sig till benkäringen i Gärdsjö, Bies mor kallad. Koppning och åderlåtning förekom allmänt. Här fanns Spåls Anders från Risholn, Flygar Erik från Lerdal, Sjöbergs mor från Gärdebyn och en Nygårds karl från Ovanmyra att vända sig till. Flygar Erik och Sjöbergs mor var verksamma in på 1930-talet. Seden att linda spädbarn med lindor så att benen skulle ligga rakt utsträckta for att inte bli krokiga förekom också här på 1920-talet.
Trots att vi saknade affär i byn hade vi ändå en rätt god service. Redan i förra hälften av 1920-talet åkte Jones Daniel från Vikarbyn omkring och sålde köttvaror. Han hade en specialbyggd, täckt vagn med en nedfällbar lucka på långsidan som tjänstgjorde som affärsdisk. Den vagnen drogs av en häst. Senare började slaktaren Vilkensson köra omkring med sin köttbil. En fiskhandlare hade vi också, Manfred Vestberg. Han cyklade omkring och sålde fisk, mest strömming. Dessutom fanns brödförsäljare som cyklade omkring med en mindre klädkorg på cykelns pakethållare. Han sålde färska limpor, bullar och kubbar. Några år hade vi också en tidningsförsäljare, Anders Fridlund, som cyklade omkring och sålde veckotidningar. Han var sågverksarbetare i Vikarbysågen och sålde tidningar på fritiden. Han öppnade sedan kiosk i Vikarbyn. Förutom dessa försäljare fanns en hel del gårdfarihandlare som sålde tyger, dukar, strumpor och mycket annat.
Nöjen
Det nya nöjet for byns manliga ungdomar under 1920-talet var fotboll. En lämplig plats för fotboll hittade man bredvid ”banan”, den smalspåriga järnvägen for kalktransporter som gick från Kullsberg ner till Vikarby strand. Bland de första entusiasterna på fotbollsplanen fanns Nall Erik och Anders, Lindgrens Andreas, Steger John, Anders och Erik Loman, Tysk Jon och Ivars Hans. Ibland hände det att Got far ställde sig i målet klädd som han var i skinnbyxor och långrock. Han kunde inte springa så bra men tyckte om att få vara med. Skidtävlingar ordnades med start och mål vid barnhemmet. Banan gick Västberg runt. Att ordna tjugondagsfester med dans inom byn var också populärt.
På 1920-talet flyttade fem familjer från byn. En av dem emigrerade till Amerika. En sålde sin gård i Nittsjö och byggde en villa i Rättviks samhälle. Tre familjer flyttade till Stockholm men behöll sina hus i byn. Under den här tiden byggdes bara två nya hus. Gatu Olle byggde sitt hus och före detta Lustigs gård såldes till en förening, som byggde om och till gården for att användas som ”Vilohem för arbetsstugelärarinnor”. Gården fick namnet Solgården och användes till år 1970.