Hur gamla våra fäbodar är finns det nu ingen som vet. Men länge har de funnits. Av storskiftets ”Charta och Delningsinstrument öfver Nittsjö By” från 1833 framgår det att de flesta av byns jordägare, inalles 26 stycken, blev tilldelade slogar i Nissa fäbodar. Dessutom fick två jordägare från Leksand (Jacobs Jacob Olsson i Tibble och Gop Olof Carlsson från Ullvi) också slogar där. Dessa två betalade också kronotiondeskatt genom 146 Ströms Rote i Nittsjö (se Kronotionde-tavlan från 1843). Nio av Nittsjös jordägare fick sina slogar i Klitta fäbodar. Dessa nio var Mär Anders Larsson, Hed Anders Jonssons barn, Mär Jon Jonsson, Smed Hans Hansson, Storgärds Erik Hansson, Storgärds Anna Jonsdotter, Karas Lars Larsson samt bröderna Norrgårds Hans och Olof Jonsson. Klitta fäbodar finns omnämnda i 1663–1664 års inventering av fäbodar.
Från år 1871 finns ett papper bevarat (tillhör Nilses Anders Hanssons sterbhus) med skrivna stadgar gällande Nissa fäbodar och dess betesmarker. Där står bland annat att all barkläpning (bortskalande av bark) var förbjuden på det gemensamt ägda området. Den som bröt mot förbudet skulle få böta 2 riksdaler riksmynt för varje skadat träd. Detta måste väl betyda att folk ännu på 1870-talet skalade barken av tallar for att därav göra barkmjöl.
Kanske har Nissa fäbodar tillhört Leksand före storskiftet. Den äldsta buffringsvägen man känner till gick från Lisskog över Vansbodarna till Nissa fäbodar. Numera använder Nittsjöborna en avtagsväg från vägen Klitta-Dådran som ligger närmare till. Vid buffringen använde man klövjesadel och släpbåra för att frakta upp sina tillhörigheter. Enligt Rättviksboken II stod fäbodlivet på sin höjdpunkt på 1880-talet men började därefter att dala. Nittsjöfolket slutade buffra till Nissabodarna omkring 1915. Enligt vad som berättas skulle man blivit så osams om reparationen av bron över bäcken mellan Nordsjön och Södersjön att man struntade i att göra något alls. De som fortfarande ville ha sina kor i fäbodarna flyttade då över till Klitta eller skaffade sig fäbodställen i Håmansbodarna som Clas, Tinollas och Bud- eller Soldgården gjorde. Ivars Erik (*1908) har gjort en skiss över det som fanns kvar av Nissabodarna i början på 20-talet.
Om stugorna har berättats följande. Classtugan var äldst. Den hade aldrig haft fönster utan endast små gluggar att öppna om man ville släppa in dagsljus. För övrigt fick man nöja sig med eldens l jus från den öppna spisen. Hjärpstugan flyttades hem och blev bagarstuga vid gården. Hallinsstugan blev såld till Jerk Werkmäster. Sold Jon sålde sin stuga till någon på Lejonbacken bredvid kyrkan. De tre stugorna som sist blev kvar var Nilses Jons, Nilses Anders och Hansus från “ovan backen”. Men år 1928 blev också Nilses Jons stuga bortflyttad, först till Hedsåsängarna, där den blev kvar till 1965, och sedan flyttades den till en plats i hagen hemma vid gården i Nittsjö.
Den sista “lekunun” som skötte korna i Nissabodarna var Snis Anna från Nittsjö. Man minns också att rissmörjerskan brukade komma upp dit varje sommar för att plocka några örter, som hon inte kunde hitta hemmavid. Hon kallade dem mästerrot.
På den tiden, då det var fullt upp med både folk och fä på fäbodvallen, roade man sig med att lyssna till de olika koskällornas klang och hitta på ramsor om vad de olika skällorna ”sade”. Här är några ramsor som man ännu kan erinra sig: ”Fullstora stamfater ma missusmår å smår (Classkällan). Kôlla ä gåmål å säcken ä tung (Stegerskällan). Mässing kom, kom, mässing kom, kom (Hallinsskällan med spröd klang). Bar e lita bitta, bar e lita bitta (Nilses Anders). Ä knaller fäll å, ä knaller fäll å (Nilses Jons)”. En skälla sa också: “Lagomt, lagomt”.
Fäbodminnen finns av olika slag. En del minns alla besvärligheter och erinrar sig hur man tyckte på den tiden. Andra minns “de lyckliga stunderna blott ” så här långt efteråt. Clas Maria (*1903) minns så här: ”Jag tyckte inte alls det var något romantiskt eller roligt med fäbodlivet. Då jag var barn eller tonåring måste jag ju följa med till Håmanbodarna vid slåttern. Vi hade ju slogar där. Somliga somrar var det särskilt besvärligt med mygg och knott där uppe i skogen. Då blev också korna svårare än vanligt att mjölka. De blev så bitna så de bara sparkade och slog. Det var ett elände! Och ibland tog slåttern längre tid än beräknat på grund av det ihållande regnet och dåliga vädret. Då kunde det hända att både kaffe och socker tog slut och då hade man inte ens det att trösta sig med, när man satt inomhus och bara väntade på att regnet skulle upphöra. När det så äntligen blev dags att åka hem, så tog det tre timmar att sitta och skaka i kärran efter den steniga och knaggliga skogsvägen. Till sist blev man så öm i baken att man måste sitta på handflatorna för att mildra stötarna. Då satt man där och bara längtade hem. Hemmet och byn var ett hägrande paradis!”
Ivars Erik (*1908) var bara en pojke då han fick följa med upp till Nissabodarna. För honom var det en spännande och mycket uppskattad omväxling i tillvaron att få följa med dit. Hans minnen därifrån är glada lekar och fisketurer längs bäckar och sjöar i fäbodens närhet.
Nu har Nissa fäbodar försvunnit. Men namnet finns fortfarande kvar på kartan. Gräs, busk och sly gömmer alltmer av husgrunder och nedrasade skorstenar. Där det förr fanns öppna slogar, som lämnade utsikt ner mot sjön, har nu skogen vandrat in och står som en mörk vägg. I stället har nu ett stort kalhygge lämnat utsikt åt motsatt håll. Där kan man i fjärran se Boda kyrka sträcka sitt torn upp mot skyn. Där fäbodvallen en gång legat finns nu bara en jaktstuga, som byggts på senare tid, och i närheten finns också ett par skogskojor som skogsägarna uppfört på sina respektive skogsskiften.
Klitta fäbodar levde kvar som fäbod ungefär 20 år längre än Nissafäbodarna. Den fäboden tillhörde också folk från Utby och utgifter för vägar, inhägnader med mera har alltid betalats av Nittsjös och Utbys bysamfälligheter gemensamt.
I Klitta finns många stugor ännu kvar. En del är upprustade och moderniserade fäbodstugor. Andra är nyuppförda fritidshus på förfädernas gamla slogar. Där bor ganska mycket folk på sommaren. Naturälskare, jakt- och fisketurister. Fäbodgudstjänst brukar hållas en gång varje sommar.
Den enda, som nu har minnen och erfarenheter från det riktiga fäbod livet i Klitta och som själv arbetat där som “lekunu” (fäbodkulla), är Hjärp Anna Persson i Nittsjö. Hennes berättelse därom finns bevarad på kassett i byns arkiv.