På 1800-talet måste byn ha sett ganska annorlunda ut än nu med alla ägor och byvägar inhägnade med gärdesgård och med kor, getter och får betande längs dikeskanterna. Vägarna var också mycket smalare, krokigare och backigare än nu. Gårdarna var färre. Men varje gård bestod av ett stort antal små hus såsom stuga, fähus, foderlada, sädeslada med plats för slagtröskning, stall, härbre, skrindlider, vedskjul, ganthus och ibland både gårdssmedja och torkstuga. Smedjor, torkstugor och skvaltkvarnar kunde man vara flera om och alltså bara äga andelar i. Jordkällare fanns grävda antingen i en slänt eller under huset. En del hade nergång till källaren utifrån vid sidan av stugubron, andra hade nergång genom en lucka i stuggolvet. Luckan hade då en nerfälld järnring som handtag.
De gårdar som hade sina gårdssmedjor kvar längst och som vi ännu minns är Gotgården, Börs, Mär eller Hansus, Israel, Nilses, Storgärds, Ivars och Kvarngården. Smedgården hade en större smedja, där smeden var yrkesman och bland annat tillverkade åkdon. En enda liten gårdssmedja finns ännu kvar i ursprungligt skick och den tillhör Sandsgården. Vid keramikfabriken har inretts en modern smedja på 1960-talet i det före detta ”Labbet”, som tillhört tegelbruket. Torkstugorna är alla borta. Efter den senast rivna finns rester av eldstaden kvar.
Vid mitten av 1800-talet hade de flesta husen fortfarande sin fasta inredning kvar med tarrsängar, väggfasta bänkar och skåp. De lösa möblerna var bord, stolar och säten. Nästan alla verktyg och husgeråd var hemmagjorda och av trä. Av andra material fanns ett fåtal saker såsom stop, skålar och tallrikar av tenn, några lerkrukor och lerfat, en eller annan silversked eller snusdosa. I någon gård fanns kanske också en porslinstallrik och ett supglas. I sängarna tycks man inte ha använt några lakan förrän i slutet på 1800-talet. Före dess upptar bouppteckningarna bara fällar med eller utan vepa, täcken, underbredor och en eller annan kudde. De kokkärl som kom till användning var järngrytor och pannor. En del kopparsaker kunde också finnas.
1860-talet räknas som Sveriges sista barkbrödstid. Det var svår missväxt och mycket ont om mat. Min farfar Erik Lindgren berättade följande minne från sin barndom på 1860-talet: ”Maten räckte aldrig till så att vi kunde få äta oss mätta. Mor brukade först amma det minsta barnet på morgonen. Sedan skulle hon koka välling till oss andra barn. Och jag glömmer aldrig hur hon stod vid den öppna spisen och försökte mjölka ur sina bröst på de sista dropparna för att sedan skarva i vällingen i grytan till oss andra. Vällingen hällde hon sedan upp i ett litet tråg som hon placerade på en pall. Däromkring ställde sig småbarnen på knä och åt ur samma lilla tråg med varsin liten träsked”. Detta minne kändes så bittert och svårt att farfar hela livet hade svårt att behärska sin röst, då han berättade om detta. Han mindes också det barkbröd som han fick med sig som matsäck till skolan.
Barkbrödstillverkningen förekom nog ganska länge. Det visar det förslag till stadgar för Nissa fäbodlag, som skrevs 1871. Där sägs att all barkläpning av tall skall förbjudas på det gemensamt ägda området. Så än hade man tydligen inte slut at att samla bark till bröd.
Genom att man bodde så trångt fick lungsoten stor spridning bland de undernärda människorna. Och finfördelad lämplig barnmat fanns ju inte på den här tiden utan de vuxna tuggade åt de små. Det bidrog också till smittspridningen och därmed till barnadödligheten. Vaggan bäddades med halm som breddes över med något kasserat klädes plagg. Som blöjor användes också bara trasor, sönderrivna skjortor och liknande. Blöjor kallade man ”slättar”. All vätan fick rinna ner i halmen, som därför behövde bytas väldigt ofta. Det blev inte alltid gjort och därför har vi hört berättas från två skilda håll om barn som legat i vaggan, där det kryllade av mask! Undra på att de var griniga. Och när man inte orkade höra på barnskrik längre så doppade man en liten tygtuss i brännvin och gav barnet att suga på.
Eftersom fattigdomen var så stor på de små gårdarna så måste så många som möjligt ge sig ut på arbetsvandringar. Man gick till fots både till Stockholm och Mälardalen, till Hälsingland och Sundsvallstrakten och många fler platser. Det var inte bara unga och ogifta utan också familjeförsörjare som fick lämna gården och dess skötsel till hustru och gamla föräldrar. Också äkta makar tillsammans med barn i skolåldrarna var ute på arbetsvandringar. Ett par som tydligen skulle ge sig iväg utan att ha några pengar alls skrev ett kontrakt med en bygranne. De hoppades väl att finna arbete och förtjänst, så att de skulle kunna få igen sina saker vid återkomsten.
Många av dessa arbetsvandrare blev med tiden bosatta på de orter, där de funnit arbete. År 1870 lämnade också de första Amerikafararna byn. De skulle få många efterföljare.
Fram till 1860 måste man ha pass för att förflytta sig utom länet. Det var för att lösdrivare skulle skickas tillbaka till sin hemsocken om de inte kunde försörja sig. Passtvång inom riket kvarstod till 1887 men då bara för gårdfarihandlare. Här nedan ett exempel på pass utfärdat i Rättvik.
Jon Olsson ville kanske få till stånd en överenskommelse om att inte bjuda under varandra alltför mycket. Den som åtog sig jobbet för lägsta pris fick det naturligtvis.
All post skickades då också mellan gästgiverierna, innan det statliga postverket tog över postbefordringen år 1871. Postskjutsar gick bara en gång i veckan. Att det inte var någon ordnad postgång 1865 visar också följande brev till Vikmans Hans i Nittsjö. Där står det:
”Glöm ej att skrifva men hör efter så du kan få skicka brefvet med någon som skall till Orsa”. Då järnvägen blev klar i början på 1890-talet blev det bättre med all postbefordran. Men posthämtningen från Rättvik ut till byarna fick man tydligen ordna själv.
Det var nog inte så vanligt att man höll sig med tidningar före 1890-talet. Den enda skrift som nådde alla hem var almanackan. Där stod också allt det viktigaste, som alla måste känna till. T ex då de gamla sedlarna och mynten riksdaler, skillingar och runstycken år 1873 skulle bytas ut mot kronor och ören. Och när metersystemet skulle införas 1878. Där stod allt om postgångens turer och taxor samt var och när marknader skulle hållas mm. Alla andra kungörelser, både riksangelägenheter och lokala kungörelser skedde från predikstolen i kyrkan varje söndag. Det var verkligen viktigt att gå i kyrkan också för att få del av nyhetsförmedlingen.
Under tidsperioden 1850 till 1900 skedde en del ganska revolutionära förändringar, när det gällde hemmen och deras utrustning. Nu ersattes de öppna härdarna med kokspisar av järn och kakelugnar. Kakelugnar hade tillverkats i Nittsjö sedan 1840-talet, och en och annan hade nog skaffat sig sådana redan under 1850/60-talen. Men de allra flesta installerades säkert från 1880 och ett 30-tal år framöver. Då började en riktig ombyggnadsperiod. Många gamla små hus revs och ersattes av nya och större manbyggnader och ladugårdar. Porslinet gjorde sitt intåg även som vardagsvara. Sänglinne började också användas allmänt och man lade ned mycket arbete på att utsmycka linnet med spetsar och broderier. Ett annat utslag av den moderna tiden dök upp omkring sekelskiftet 1900. Man började gå ifrån det gamla namnskicket, som använts under århundraden. Nu började man skaffa nya namn på ibland mycket lösa grunder. Saras Anders Hansson kom sålunda hem från en målarresa till Norrland. Han berättade att han ändrat sitt efternamn till Viklund. Det var ett vanligt namn i Norrland och det tyckte han var fint! En annan tog namn efter en skollärare vars namn han tyckte om. Smed Jon Hansson ändrade efternamnet till Smedberg och Lissollas Jon Olsson ändrade det till Lisell. Men det vanligaste var ändå att man skrev gårdsnamnet som ett efternamn.
Från år 1842 till år 1900 utflyttade 42 personer från Nittsjö till olika platser i Norrland. Till andra platser inom Dalarna och till Stockholm flyttade under samma tid 87 personer. Inflyttade under samma tid var 90 personer. De var tegelslagare, kakelugnsmakare, bruksförvaltare, tegelbrännare, tegelmästare, fajansarbetare, bokhållare och fabriksarbetare med sina familjer. Dessutom mjölnare med familjer och återvändande Nittsjöbor, som arbetat på annan ort.
Ur bystämmoprotokollen 1878–1900 kommer här några smakprov:
1878 § 1. Enhälligt bystämmobeslut att utloppet i östra ändan av Slättmyran skall gemensamt upptagas, så väl som hufvuddiket, men beslöts att gemensamt inom bylaget utgöra ett dagsverke af hvarje delegare i nämnda myra, men sedan måste gemensamt vidmakthållas enligt bystämmobeslut.
1884 Sommaren 1884 beslöts förbjuda släppa ut får på byns lötesmark mot vite af en krona för hvarje får.
1885 § 2. För ordnande af snöskottning å byns allmänna vägar indelades byamännen i 5 grupper med hvar sitt vägskifte.
1888 § 2. Stämman befullmäktigade Storgärds Anders Andersson och Clas Anders Olsson att vid blifvande sammanträde i Backa skolhus den 23 dennes å byamännens vägnar uppgöra kontrakt med vederbörande angående resterad afgift för landtbrefbäring för så vitt vide kostnaden för Nittsjö by icke öfversstege 5 kr.
1889 § 3. Derest något större parti tegel från härvarande Bruk skulle i sommar eller under den tid hjuldon begagnas, forslas å några byn tillhörande vägskiften, och de till följd deraf skulle blifva sönderkörda och bristfälliga, åtog sig Brukets förman R Wallström att försätta vägar och trumbor i samma skick som före tegelkörningen.
1890 § 1. Åtog sig Israels Jon Olsson att till brefbäraren för år 1891 utbetala 2 kr 6 öre, samt R K Wallström 20 kr med villkor att brefbäraren hos honom afhemtar och lemnar alla till och från Tegelbruket anländande postförsändelser, samt att byns öfriga innevånare få afgiftsfritt inlemna och afhemta bref och tidningar Måndagar, Onsdagar och Lördagar hvarje vecka under år 1891.
1891 § 1. Israels Jon Olsson åtog sig omhänderhafva posten för byn under nästa år på de villkor, att han får uppbära 2 öre for hvarje ankommande och afgående breff, samt rekommendationsblankett samt 20 öre för hvarje tidningsexemplars, som kommer en gång i veckan, och 30 öre för dem som komma 3 till 6 gånger i veckan då han förband sig att betala byns andel till landtbrefbäraren 10,75 kr dessutom betalar Bruket 5,50 kr, summa 16,25 kr.
1894 § 2. Beslöts att som bystämmoordförande utse Storgärds Anders Andersson på en tid av 6 år med en lön av 5 kr årligen. Med villkor att sköta alla byns gemensamma angelägenheter samt bevista mantalsskrifningarna hvarje år… § 4. Betet omkring Nittsjö sågen utarrenderades åt Norrgårds Olof Olsson för 2 kr 30 öre på ett år. Likaledes betet vid Nittsjö kvarn åt Lissollas Olof Olsson för 1 kr för ett år. Ävenså utarrenderades betet å den så kallade Rofgårdsgatan så äfven med gatan mellan Storgärds Anders Andersson och Ifvars Olof Hanssons gårdar, båda åt Storm Jon Hansson, den förra för 25 och den senare för 10 öre på ett år. Dito Vestanågatan åt Snis Lars Andersson för 1 krona 50 öre för året.
1894 i augusti bestämdes att till den mest betalande utarrendera jakträtten.
1898 § 1. Lars Momqvist åtog sig att omhänderhafva posten under 2 månader eller till den 1 nästa mars mot en ersättning för besväret af 5 öre för tidningar, som utkomma med 1 nr i veckan och 8 öre for dem, som utkomma 2 ggr i veckan samt 1 öre for hvarje aflemnat eller ankommande bref utan skyldighet att för byns räkning betala något till landtbrefbäraren … § 5. Wäg och lötesgärdsgårdssyn bestämdes att hållas lördagen den 2dra nästkommande juli. Att vid denna syn biträda byamannen var Steger Olof Hansson i tur. . . §6. Den oskiftade kyrkvägen samt vägen norrut från Tegelverket skulle lagas af jordägarna inom byn gemensamt lördagen den 25 innevarande månad.
1899 § 2. Wägsyn bestämdes att hållas lördagen den 1a nästinstundande juli till hvilken tid respektive jordägare skulle hafva sina vägskiften i svarsgildt skick. Att vid denna syn biträda jämte ordförande var Gatu Olof Andersson i tur… § 3. Lötesgårdssyn skulle for året inställas.