Tegelbruket grundlades år 1843 och lades ner år 1915. Driften pågick alltså i 72 år. Numera syns bara de gropar, där leran en gång slammades, samt en del övervuxna tegelhögar, där ugnarna och den stora skorstenen en gång stått. Av byggnaderna finns den förra kontorsbyggnaden och ”Labbet” kvar. Numera har Erik Drake nyttjat dem dels som smidesverkstad, dels som butik för avsalu av bl a vindflöjlar. I anslutning till tegelbruket anlades år 1847 också en kakelugnsoch krukkärlsfabrik.
Vad som tidigare skrivits om dessa företag står att läsa i ”Beskrifning öfver Provinsen Dalarne” från 1862, i John Wallströms minnesskrift ”Krukmakeriet som blev ett blomstrande konsthantverk”, 1968, och handlar om tiden 1885–1910 samt i AB Nittsjös minnesskrift ”Nittsjö 1917–1967”. Dessa uppgifter behöver här inte upprepas. Här skall endast ske en komplettering av fakta och uppgifter, som tidigare inte tagits fram.
Doktor Wettergren anställde en man från byn, Storgärds Hans Ersson, att leda verksamheten. Det visar ett arrendekontrakt gällande mark från år 1849. Kontraktet är undertecknat ”På Bruks Delegarnas vägnar/Hans Ersson, Föreståndare”. Denne Hans Ersson har efterlämnat en kassabok förd vid bruket år 1874. Boken finns fortfarande kvar i Storgärdsgården. Här finns intressanta uppgifter att hämta. Där står under olika rubriker att man tillverkade större och mindre murtegel, taktegel, halvtegel, rörtegel, platta och runda kakelugnar samt krukkärl.
De anställda det året var förutom Hans Ersson kakelugnsmakaren Bengt Blomqvist, tegelslagaren J P Eklund, ett par ynglingar endast nämnda vid namn Alfred och Gustaf samt fem kvinnor ”Jerp Kerstin Persdoter, Stor Anna Larsdoter, Prinsbergs Anna Clasdoter, Lick Brita OlsDoter”, alla från Lindberg i Leksand, samt Nissa Karin Jonsdoter från Glistjerna. Det har berättats att på den tiden fick arbetare ”borti från” bo i Labbets ena gavelrum, som då hade en öppen spis och väggfasta sängar. De nödvändigaste livsmedlen skaffades hem av bruksledningen och såldes genom kontoret.
Arbetslönerna var 2 kr om dagen för män och 1 kr om dagen för kvinnor. Av de båda pojkarna fick Alfred 1 kr om dagen och Gustaf fick nöja sig med 75 öre. För sådana arbeten som vägröjning, vedhuggning, vedkörning ända från Larsbodarna, lerbrytning och transport av tegel och kakel ner till bryggan vid Siljan anlitades bönderna i byn. Ifrån praktiskt taget varje gård i byn har man haft någon som gjort dagsverken. Dessa, som utfört dagsverken, var Ivars Hans, Peres Anders, Steger Hans, Hansus Anders, Nilses Hans, Jones Olof, Smed Hans, Storgärds Anders, Sands Anders, Nygårds Anders, Karas Lars, Karas Jon, Storm Jon, Lissollas Olof, Gatu Erik, Sers Olof, Norrgårds Jon, Snis Lars och till och med en kvinna, Tysk Brita Olsdoter, som kört 20 lass sand. För det fick hon en betalning av 4 kr och 16 öre. Transport av tegel till sjön hade en särskild taxa: för murtegel 1 kr per 100 tegel, för taktegel 1 kr per 200 stycken.
Stående från vänster: Wilhelm Forsell, Johan Forsell, Martin Sörling, Carl Forsell, Wiktor Momqvist och Herman Sörling. Sittande: Waldemar Sörling.
Det här året 1874 reparerades vägen till Brudvik, varifrån man tydligen skickade en stor del av sitt gods till olika orter runt Siljan. Det framgår av boken att man sålt och skickat tegel och kakelugnar både till Leksand, Sollerön, Mora, Kättbo, Venjan, Siljansfors och Elfdalen förutom till byarna inom Rättviks socken.
En stor mängd ved forslades fram till bruket under detta år, närmare bestämt 251 stavrum eller 1 757 m3. Dessa foror, som kom från Larsbodarna, Lindsveden och Fagerberg, betalades med 5 kr per stavrum. En ny tegelugn byggdes det året. Det var tydligen ett riktigt specialarbete eftersom Storm Jon arbetade 7 dagsverken med den och fick 3:50 per dag. Hans Ersson gjorde också 7 dagsverken för 2 kr per dag och Brittas Hans Olsson var tydligen bara en pojke, som var hantlangare, ty han fick endast 50 öre om dagen.
Man kan också se vad de olika arbetarna uträttat olika dagar. T ex tegelslagaren Eklund, som ”stampat 1 dag, format å murtegel 1 dag, deverse vid bruket 3 dagar, arpat sand 1 dag, rengjort bråkaren _ dag, murning 1 dag, upp och ned flittning _ dag, Lerbaken_dag, Lerberget 1 dag, wegens reparasjon 1 dag, bråkar ler å werkstaden 1 dag, pråmmat 3 dagar o.s.v.”
Här spikade man de trälådor som behövdes och packade godset med tidningspapper och träull. Sedan fraktades lådorna med hästskjuts ner till Vikarby järnvägsstation. Packboden var en enkel träbyggnad, som bara hade jordgolv. Den revs 1933.
På bilden syns från vänster Erik Glad, Vigo Jernberg och Hans Norén.
På ett ställe står att man köpt timmer, bräder järnplåtar, spik, tjära och rep med mera för nybyggda pråmen. En gång har Erik Momqvist (*1899) berättat att man före den smalspåriga järnvägens tid hade fraktat den brutna leran från Lerberget ned till bruket i pråmar, som var flatbottnade och anpassade så att de kunde dras över skiborden mellan de olika dammarna. Skiborden (övre kanten av dammbyggnaden) var då utformade som långsluttande backar, så att pråmarna kunde glida utför.
Vi har också hört berättas (av Helmer Eriksson m fl.) att man byggde trärännor for att leda vattnet från Hålldammen ner till slamgroparna för leran. Dessa rännor gick ganska högt över marken och över vägen, som leder till Ramformyran och Slättmyran. Både folk och fä måste passera under rännorna på väg till skogen och det gjorde man kvickt för det droppade alltid och rann ur de otäta rännorna. Dessa rännor fanns kvar till dess bruket blev nedlagt.
Vad som hände vid bruket under 1880- och 1890-talen går att följa i John Wallströms minnesskrift.
Men en helt felaktig uppgift måste påpekas. Där sägs att fabrikationen skulle utvidgas till att omfatta även kakelugnar. Detta är fel eftersom det redan i boken ”Beskrifning öfver Provinsen Dalarne” berättas, att här byggdes en fabrik för kakelugns- och krukkärlstillverkning redan år 1847. Det bekräftas också genom Hans Erssons kassabok, som visar att kakelugnstillverkningen var i full gång men att krukkärlstillverkningen var helt obetydlig. Tegel av olika slag var ändå huvudprodukten vid den här tiden.